Tänkte jag skulle berätta lite om hur förlossningen gick till. Har ju haft mycket sammandragningar och mycket förvärkar under sista delen av graviditeten, men natten lördag till söndag så fick jag EXTREMA värkar runt 01.30. Det kändes som värsta menssmärtan i både mage, rygg och bäcken. Och under den här typen av värk så kändes det som man också var mycket bajsnödig och knappt kunde andas. Men jag tänkte att jag överdrev (för jag ville så gärna att han skulle komma ut, så tänkte att det var med psykiskt än fysiskt). Men när klockan blev runt 04.00-04.30 så började jag känna panik, för det gick verkligen inte att somna om pga smärtan. Så först då tog jag telefonen och ringde ner till förlossningen, och barnmorskan som svarade sa att jag skulle prova med en dusch och om inte det hjälpte så var jag välkommen ner.

Jag lydde, hoppades att duschen skulle hjälpa, men ack så jag bedrog mig. Blev typ värre.. så när klockan var 05.00 väckte jag Sebbe och sa att det förmodligen var dags. Och skrek typ "KÖÖR IN MIG NUUU" :P
Han kastade sig i bilen och lunkade efter och vi var nere ca 05.30 på förlossnings avd.

De satte på mig apparater på magen så man kunde höra att lillen mådde bra därinne, sen ville dem kolla hur ofta värkarna kom. Och dem kom ungefär var 3-4 minut. Efter bara ca 15 min så kom vattnet. Det var jag absolut inte beredd på kan jag meddela er! Oj, jäklars vilken skum känsla. Där sitter jag och stånkar av smärta i någon gästfåtölj dem hade på rummet liksom (för jag kunde inte ligga ner på sängen pga av värken), och helt plötsligt kom det som en vattenballong över HELA benen. Varmt och blött! Vilken sjuk känsla!! haha.

Sen var det ju bara att kasta av sig kläderna lägga sig på sängen och påbörja det "roliga". När barnmorskan stoppade in fingrarna för att känna om jag var öppen någonting så visade det sig att jag redan var öppen 8 cm. Tog inte många minuter innan jag var tvungen att börja knysta sen. Max 10. Fy satan vilken helvetisk smärta! Jag ville ju inte ha epiduralbedövning tex, för mammas en gång i tiden bästa kompis blev helt förlamad i båda benen under en månads tid för att hon använde det. Så det vågade jag inte chansa på. Den enda smärtlindringen jag fick var egentligen bara lustgas då jag ville ha det så. Jag älskar lustgas btw! Tog inte många minuter innan jag kände mig pruttfull (släppte dock lika fort igen, men ändå, hihi ;))

När Walle väl har kommit halvvägs i fosterkanalen så ser man att hans hjärtljud börjar gå ner, så vi blev tvungna att använda en sugklocka. Efter 3 knystningar var mitt lilla mirakel ute, och då var klockan 07.03. Så allt gick ju väldans fort som ni förstår. 
Och när dem la honom på mitt bröst (vilken känsla alltså!!! Tror ni man blev överväldigad och började gråta eller? SVAR JA!!! Så mysigt!) så var det dags för pappa Bastian att klippa navelsträngen. hihi

Det mest fascinerade är att när man måste ta till sugklocka så brukar kvinnan oftast spricka rätt mycket i underlivet. Jag sprack inte alls, fick bara en "rift" (tror jag det hette), och det var bara nått ytligt som man kunde träna upp själv igen. Så jag behövde inte sys! SCORE! ;) Jag var livrädd för det där. Men jag lyckades klara mig! Yippi aj aj! :D




Så nu är man äntligen mamma, och till världens sötaste lilla pojke!
Igårkväll kom alla känslor på en gång, har nog inte förstått att jag faktiskt är mamma nu.
Och att han är min! Mitt kött och blod. Utan mig och sebbe hade han inte existerat. Så igår grät jag av lycka i ca 2 timmar. Sådär hysteriskt så man nästan kunde tro att jag var arg eller ledsen på någon, men nejdå. Det var ren Ullis-lycka vill jag lova! :love:

Jag är så lyckligt lottad som omges av två mirakel.
Min otroligt fina sambo som jag älskar av hela mitt hjärta (eller ja, numera mitt halva ;) haha) och min otroligt vackra och felfria son!! :love:
Mamma ska skydda dig från otäckheter hela livet!
Jag älskar er mest av allt!