Jag har insett att nästan allt som skrivits om kärlek är sant. Shakespeare sa; "Resor leder till kärleksmöten". Vilken märkvärdig tanke. Personligen har jag ingen erfarenhet av något sådant. Men det hade säkerligen Shakespeare. Jag tänker nog mer på kärlek än man borde. Jag är ständigt fascinerad av dess kraft att ändra och definiera våra liv. Det var Shakespeare som sa; "Kärleken är blind". Det är något jag vet är sant.
För somliga, helt oförklarligt, falnar kärleken.
För andra är den helt enkelt förlorad.
Men återigen, kärleken kan också hittas. Om än bara för en kväll.

Så finns det en annan slags kärlek, den grymaste sorten. Den som nästan dödar sina offer.
Den kallas obesvarad kärlek. På den är jag expert.

De flesta kärlekshistorier handlar om folk som blir kära i varandra. Men resten av oss då?
Hur är det med våra berättelser? Vi som blir kära på egen hand. Vi är offer i en ensidig kärleksaffär. Vi är de som förbannas av de älskade. Vi är de oälskade. De skadade som står upp. De handikappade utan handikapparkering. Jag är en sådan person!

Jag tycker frivilligt om en person som inte ger mig något tillbaka. Känner ni igen er om jag säger utekvällar och tårar?
Åren då jag har varit förälskad har varit den mörkaste tiden i mitt liv. För jag är drabbad av förbannelsen att vara kär i en man som inte älskar mig tillbaka. Herregud, bara åsynen av honom får mina ben att skaka. Hjärtat slår, det blir tjockt i halsen, jag kan inte svälja. Alla vanliga symptom. Ni kanske inte inser hur patetisk jag är? Men herregud, jag är väl medveten om hur patetiskt detta är.

De vet hur de ska styra oss. Närhelst de vill ha oss i våra liv hör de av sig och SVISCH så är vi hos dem, för att egentligen sedan bli lämnade igen. Och vi är så väl medvetna om det redan då vi ser att det är just HAN som ringer..

Varför faller jag alltid för fel kille? Varför dras jag till en person som jag vet inte är den rätta för mig?
Jag råkar veta svaret på den här.
För att jag hoppas att jag har fel. När han gör något elakt, så ignorerar jag det. När han är schyst är han så pass övertygande att argumenten som säger att han inte är bra för mig bleknar bort. Plus den klassiska tillflykten; "Skulle en sån kille verkligen vilja ha en tjej som mig..?"

Vad jag försöker säga är att jag förstår hur det är att känna sig så liten och obetydlig det någonsin är möjligt. Hur det kan göra ont på ställen i kroppen man inte visste fanns. Oavsett antalet frisyrer du har eller hur många gym du går på, eller hur mycket vin du dricker med väninnorna ligger du fortfarande i sängen och ältar varje detalj och undrar vad du gjorde fel och hur du kunde missförstå. Och hur, för ett kort ögonblick, du kunde tro att du var lycklig. Ibland intalar du dig själv att han ska förstå och komma till dig. Och efter allt det, hur lång tid det nu tar åker du någon annanstans och träffar människor som får dig att känna dig värdefull. Och du hittar tillslut de små skärvorna av din själ. Och hela den här sörjan, den bortslösade tiden av ditt liv, bleknar till slut bort.

Det värsta är att jag, återigen, sitter fast i en sån här situation.
Hjärtat och hjärnan vill två helt olika saker.
Men en sak har jag bestämt mig för;
Jag ska börja lyssna på magkänslan, för den har ALLTID rätt!

Nu ska jag försöka sova trots mitt hostande.
Bonne nuit mon fleurs! ^^