Det är som hon andas för första gången på många år. Med lungor som hon glömt att hon ägde.
Ja, mamma och pappa kastade upp bollen för henne och Ulrika slog till.
Nu springer hon sitt livs första frivarv. Hon ska aldrig sluta springa.
Somliga måste föda sig själva på nytt. Fullständigt ensam, fullständigt fri.
För först föds man och blir den som de säger att man är.
Sedan kan man föda sig själv igen på nytt och bli den som man skulle vilja vara.
För det är i nuet hon vill och vågar omfamna livet!



                                                                Dikt av mig, Ulrika Andersson, vintern 2009.