HIttade mitt kassettband häromdagen när jag städade. Ointressant tycker ni, men fortsätt läsa så kommer ni förstå varför det är så kul..
Det är alltså från när jag var 5 år, och Markus var typ nyfödd år. Jag älskade redan då att sjunga, så jag spelade alltså in mig själv när jag sjöng "Barfota utan strumpor och skor" och "Pocahontas-låten". Mycket kul att lyssna på såhär i efterhand eftersom att jag inte var helt hundra på texten. Så jag hittar liksom på lite text..
Som i Barfota-låten, så börjar det (på riktigt);
Barfota utan strumpor och skor,
ska jag vandra med dig.
Ut till sommarn där vindarna bor,
till ros och förgärmigej..

Sen fortsätter jag låten med;
.. jag börjar på lekis snart
och det ska bli jättejättekuuuuuul!
Och ingen ska någonsin få mitt band,
för det är baaara miiiitt!!

Efter det så fortsätter jag med att berätta (med skitmörk röst);
ingen ska någonsin få lyssna på MITT band..
för det är bara mitt!
Och när jag döör, så ska JAG ha med mitt band ner i graven!!
Sen lägger jag av värsta hånflabbet!

haha, jag undrar ju vad jag hade för störning som liten alltså!
5 bast och säger sånna här saker.. herregud. Jag blir förvånad själv;)


Sen så är det massa saker emellan under bandet, lite snack, mormor sjunger en låt (naaw), sen iaf så sjunger jag Pocahontas-låten och nu är jag kanske 8-9 år gammal.
Då hör man hur jag skuttar fram och tillbaks i rummet och sjunger och dansar samtidigt!
Helt plötsligt så kliver min lillebror in i rummet och frågar om han får vara med och sjunga. Och jag säger; NEJ! ut ur mitt rum!!
Han blir ledsen så jag låter honom vara kvar i rummet, men sjunga får han minnsan inte.
Så jag fortsätter sjunga och dansa, och sen så pillar markus tydligen med fingrarna i eluttaget! Och jag blir skitförbannad på honom eftersom att mamma alltid blev det när markus gjorde det. Så jag ryter verkligen till och säger;
Markus, vad gör du?!
Han blir då jätteledsen (konstigt........) och börjar gråta, sen säger han; jag vill berätta för mamma!!!! . Jag som är osmart verkar få panik, för jag vill ju inte att mamma ska bli arg på mig, så jag säger till honom, men Markus... Förlåt förlåt förlååt..
Han blir då glad, och sen så säger jag (som den elaka syster jag är) Ska inte du säga förlåt till mig nu??
Och han svarar då jättesnällt; fölåt!

Ser ni vilken syskonkärlek det är mellan Markus och mig?! ;)
Tur att han inte är så arg på mig idag, men tro mig, detta har man fått höra en del....hahah