Jahaja. Sedan jag sist bloggade så har här hunnits med en hel del.
Jag börjar med det roliga.

Allt julpynt och fix är klart! Alla julklappar handlade. Det enda som återstår är väl egentligen att baka lussebullar. Så det är mysigt att kunna luta sig tillbaks och njuta av julens frid för en gångs skull. Annars brukar allt kunna bli så stressigt varenda jäkla år! :p

För att ta det tråkiga då, så blev jag och sebbe tvungna att åka in till akuten i söndags. Jag hade då inte känt fosterrörelser på över ett dygn, vilket var jättekonstigt då walle brukar sparka jätteofta! Här snackar vi iaf nån gång i timmen. Jag och sebbe kämpade med att "mullra" lite på magen så att vi skulle få igång honom, men vi fick ingen respons alls.

Innan vi åkte in så ringde jag 1177, och förklarade då att jag var i vecka 23 och att jag inte känt honom. Då får jag till svar att vecka 23 är tidigaste veckan man kan förlösa och om han inte rör sig som han ska så måste jag förlösa honom redan på natten där.
Sen fick jag numret till förlossningskliniken där de säger i princip samma sak. Så det var ju bara att kasta sig ner. Jag tror jag dog inombords på väg ner alltså. Tack gode gud att jag hade sebbe med mig. Usch, jag såg hur min lilla son skulle komma ut och inte vara färdigutvecklad. Hur vi som familj skulle få spendera månader på usö med massa slangar på och i walle.

När vi väl kommer ner så fick jag lämna tester och göra ett ultraljud. Och då visade det sig att vår lilla akrobatiska son har vänt på sig. Han låg med huvudet på moderkakan som typ en huvudkudde. Kliade sig lite på näsan och såg så lugn och fin ut. Hjärtat slog precis som det skulle. Han låg alltså med ben och armar inåt, mot min rygg till. Så när han rörde sig så kände jag naturligtvis ingenting. Jag blev så lättad så jag började att gråta (igen..).

Sen när det var avklarat så var det bara att bege sig hemåt. Jag tror jag sken som en sol hela kvällen.
Fick jättesöta samtal och sms av mamma och pappa, som också hade blivit oroliga.

Älskar min familj och älskar min sebastian av hela mitt hjärta!
Och som mamma skrev till mig; "Walle är ju 50% en Andersson så klart han inte ger upp. Han är ju en liten kämpe!"
Och dem orden gjorde mig så otroligt peppad. Tack lilla mamma!

Det var dock kul att se hur pass mycket walle hade utvecklats i magen. Man såg mycket tydligare att är en bebis! Åååh vad jag längtar tills du kommer ut min älskade lilla ängel!

Så nu är allt prima skinka igen. Vi mår toppen, allihopa! :)
Inatt väntas det jobb för min del.
Sebbe är ledig så han får hålla ställningarna här hemma! hihi

Nu ska jag fortsätta äta pepparkakor och dricka julmust!

Tjingtjong!